Text: Bo Sigeback
Bilder: Anette Axelsson och Bo Sigeback
I slutet av januari 2010 åkte två Lions-medlemmar till Nepal för att göra besök vid skolan. Syftet var att skapa underlag för en utvärdering av skolans status samt att träffa eleverna och därigenom bättre kunna informera faddrarna.
Vi som reste var Anette Axelsson och Bo Sigeback . Jag, Anette, har varit med i projektet från början. Min roll är att hålla samman fadderverksamheten. Det förutsätter att jag har goda kunskaper om eleverna. Dessa kunskaper skall jag omsätta till information som faddrarna förväntar sig att få, men också information som gör att vi fortlöpande kan rekrytera nya faddrar. Jag är också ansvarig för att fadder-bidragen kommer fram till skolan.
Jag, Bosse, är Lions Advisor med uppgift att fortlöpande stödja skolans nepalesiska styrelse och dess personal vid skolan. Då är det också av stor vikt att jag är välunderrättad om sakliga förhållanden och skolans status.
Vi träffade också initiativtagaren till skolprojektet, Lionsmedlemmen Claes Löfstedt (som på bilden syns med Temba Lama, vår kontaktman i Nepal när vi köpte tyger till skolan) som var på personligt besök i Nepal samtidigt som han förberedde sig på att ta emot svenska resenärer. Claes är sedan tiotals år reseledare med djupgående kunskaper om Nepal som en av sina specialiteter.
Efter två dagar i huvudstaden Kathmandu med bl.a. ett givande möte med skolans styrelse (på bilden till vänster) och Claes Löfstedt åkte vi lokalbuss under drygt 12 timmar och nådde Odari och skolan sent under kvällen. Personal och elever mötte oss med blomsterhalsband, en god måltid och dansuppvisning. Vi kände oss verkligen välkomna.
Men efter en stunds samtal med elever och personal gick strömmen och vi fick famla oss fram till sängarna, tända ett stearinljus och sedan packa upp innehållet i våra väskor. Bosses väska innehöll framför allt många spel från Alga, ballonger, Lions Röda Fjädrar och gåvor till hans fadderflicka. Anette hade massor av tyger och prover på grejer som eleverna kanske skulle kunna sy de närmaste dagarna?
Efter en god natts sömn blir vi klockan sju väckta av mat-gong-gongen. Redan klockan 5 stiger fyra elever upp och hjälper kocken Ongchhu att laga till frukosten. De andra eleverna var redan uppe när vi vaknade. Alla stiger upp klockan 6, tvättar sig och läser läxan om strömmen försvann under kvällen före.
Efter frukosten är det dags för morgonsamling. Eftersom de inte har någon lokal som rymmer alla eleverna samtidigt så sker denna utomhus. De ställer upp på fyra led med en elev framför dem alla. Hon leder samlingen med assistans av läraren Sonam Sherpa. Eleverna gör gymnastiska rörelser framför allt för handleder, knän och fotleder, allt för att underlätta sylektionerna. De sjunger sedan nationalsången och avslutar med 5 minuters yoga. Sedan går hälften av Morgonsamlingen sker utomhuseleverna till sysalen och de andra till de två klassrummen för engelska. Läraren i engelska, Sonam Sherpa, arbetar med eleverna i två grupper. Halva tiden är alltså lärarledd och den andra har eleverna självstudier. Mina intryck är att detta fungerar bra då eleverna är ivriga att lära sig så mycket som möjligt. Eleverna stödjer varandra så mycket att om någon av flickorna inte kan svara direkt på Sonams fråga så hör man sufflerande kamrater som viskande hjälper till med svaret.
Under rasterna sätter sig flickorna i smågrupper för att läsa engelska, småprata eller spela sällskapsspel, det sistnämnda särskilt sedan vi tagit med t. ex kinaschack, rävspel, sudoku m.m. Att lärarna har god kontakt med eleverna såg vi ofta under dessa raster. De sätter sig gärna tillsammans med eleverna och umgås på ett kamratligt sätt med dem. Detta gäller även för kockarna och lokalvårdaren Indira som också är husfru och reservmamma för många av flickorna.
Vad som gör oss särskilt glada är att alla är så stödjande av varandra. Vi märker inga tendenser till mobbning eller utanförskap under vårt besök. Vänligheten i mötena med oss är mycket påtaglig, liksom nyfikenheten. De lär sig snabbt att vi gillar lite sol i våra blek ansikten. Detta leder hela tiden till att de flyttar på bord och stolar allt för att motsvara våra förväntningar att rikta ansiktet en liten stund mot solen under lunchrasten. När tallriken är tömd ber de att få ta den och snart kommer en ny liten rätt. Eller så kommer frågan: ”Coffe or tea, Madame Anette?” ”With milk or black, Sir Bo?” Aldrig har vi väl känt oss så uppvaktade? Allt sker med ett litet leende på läpparna.
På tal om leende så är deras tandstatus imponerande god. De har praktiskt taget ingen karies. Jag är inte känd för att vara så blyg så jag ber vänligt att få titta i munnen på en av tjejerna. Jag ser bara vita fina tänder. När jag visar mina tänder med en del amalgamlagningar så hör jag medlidande och tröstande ord: ”Åh stackars dig, hur kan det bli så? Hoppas det inte gör ont?”
De äter över huvud taget inga sötsaker och borstar flitigt sina tänder. Vi vet att de nästan bara äter ris och linssoppa. Till detta dricker de vatten. Kombinationen kallas Dalbat och är nationalrätten i Nepal. I byn Odari finns det mycket gott om vatten och ur skolans utomhusvattenkran strömmar det rent fint vatten utan avbrott, jämt och ständigt. Vid kranen tvättar man kläder, diskar, borstar sina tänder och tvättar håret. Överskottet från kranen rinner ut på risfälten eller i grönsakslandet. Med några små jordvallar ändras lätt riktningen på vattnet.
När dagens lektioner är slut cyklar hälften av eleverna hem. De som har längre resa än en timme på cykel bor på skolan, dygnet runt. Tack vare en sponsor från Hässleholm så finns det cyklar år flickorna. De cyklar tillsammans för att undvika kontakter med främmande män. En del möts av manliga släktingar för att få en säker hemresa. En del av eleverna har så långt hem att det tar tre dagar att komma dit. Då reser de kanske 12-15 timmar med buss men sedan återstår två dagars promenad innan de är framme. Dessa elever reser hem 1-2 gånger per läsår och bor på skolan med fyra elever per rum.
De fyra eleverna utgör en grupp som t. ex. sköter jouren i köket och umgås väldigt flitigt. De är så sammansatta att det är två förstaårselever och två som går andra året. Detta uppskattas av flickorna själva då de bra lär känna varandra och blir på många sätt goda vänner och kamratstödjare.
När vi besöker flickorna står sängarna isär men en av flickorna berättar att i början av januari flyttade de alla sängarna intill varandra för att inte frysa. Det är mellan 10-15 plusgrader och fuktigt under de värsta vinternätterna och skolan har ingen uppvärmning. Därtill är det 11 timmar per dygn utan elström. Då tänds ett och annat stearinljus men de är dyra. Därför blir det att gå och lägga sig och vänta på antingen dagsljus eller elström. Så är det i hela Nepal. Strömmen räcker inte till. Skolan har dieselgenerator men den används som reservkraft under skoltid, så att de 19 elektriska japanska symaskinerna kan fungera. Därtill har skolan 5 trampmaskiner från Kina. De flickor som sytt hemma tidigare har då använt enbart trampmaskin. Elektrisk symaskin är en stor lyx i ett nepalesiskt hem.
Elavbrotten är självklart mycket irriterande och att ersätta bortfallet med elektricitet från skolans dieselelverk är mycket dyrare. Vi konstaterar att de har många soliga dagar och att solceller för elproduktion bör utvärderas. Men det behöver i så fall vara ett robust system som klarar tyfoner och ihållande regn. Som komplement bör finnas laddningsbara batterier för back-up.
Flertalet av eleverna vill gärna starta en syateljè efter examen. En trampmaskin kostar där 700-800 SEK och en elektrisk 2-3 gånger så mycket. När vi frågor om det redan finns skräddare/sömmerska i byn så är svaret ofta: ”Nej men jag vill bli den första ”, eller: ”Jo det finns en ateljé men det behövs flera”. De flesta kläder som säljs i huvudstaden Kathmandu, är tillverkade i Kina och Nepal har knappast någon export alls av kläder.
Nepal har cirka 26 miljoner invånare så den inhemska marknaden är enorm.
Nationalrätten för de flesta nepaleser är ”Dalbat” som består av ris och linssoppa. Här serveras den i en lyxigare variant med kycklinghalsar, lite potatis, mangold och pirog. Elever och personal äter dalbat till frukost, lunch och middag och då är det vanligen bara ris och linssoppa med några grönsaker.
Skolan är kringbyggd på tre sidor och vid entrén finns grindar som endast kan öppnas från insidan. Skolans manliga personal bor på bottenvåningen, precis intill grindarna. Däremellan finns en hundkoja. Där har skolans hund sitt revir. Shendi är namnet och den här dagen har hunden drabbats av frossa och får medicin för att bli frisk. Shendi är också duktig på att jaga möss och råttor. Tillsammans med köksmanagern Ongchhu har hon fångat en råtta i köket. Är det därför Shendi fick frossa? Personalen hittade hunden häromåret, på en rastplats mellan skolan och huvudstaden. Shendi får många klappar och smekningar, särskilt idag då hon är krasslig.
Men Shendi är inte bara en sällskapshund och råttjagare. Hon skall också varsla om någon obehörig försöker ta sig in på skolan. Vi får inte glömma att många unga kvinnor är i riskzonen för trafficking. Skolans ledning har tecknat ett avtal med elevernas föräldrar/släktingar som innebär att de tar över ansvaret för elevernas säkerhet under studietiden. Varje elev har personligt ID-kort hängande om halsen.
Anette tar massor av bilder med sin systemkamera. Varje kväll visar vi bilderna på laptop för dem som är intresserade. Nyfikenheten är påtaglig och eleverna trängs kring datorn och Anette. De ger många kommentarer och frågar gärna om de inte förstår vad de ser. Vi har ju tagit bilder utanför skolan och klassrummen också. Vi känner stor närhet till både elever och personal och förstår alltmer om skolans sätt att fungera, inte bara som ett internat och en utbildningsanstalt utan också som ett hem och en plats där eleverna har stora utvecklingsmöjligheter. Vi lär oss alltmer om elevernas personligheter och hemförhållanden. Sättet att umgås på skolan känns familjärt, även mellan elever och personal.
Skolans husfru, Indira, har stor del i denna intimitet. Hon städar lokalerna, hjälper till i köket, skördar grönsaker och är som en extra-mamma för många av eleverna.
Hon bor bara en kilometer bort från skolan i en enrumslägenhet och tar ensam hand om sina fem barn och två av barnens kusiner som tillfälligt studerar i byn Odari. Hennes make dog för några år sedan och livet som ensamstående mamma är extra tufft i Nepal. Jobbet som husfru betyder mycket för familjens försörjning.
Ris är som sagt det viktigaste sädesslaget i Nepal, liksom i grannlandet Indien. Skolan är till viss del självförsörjande genom att man odlar ris i köksträdgården. Skörden blir cirka 300 kg per år men räcker ändå bara i 20 dagar.
Riset lagras, för att mogna, under ett år i små ”tillfälliga tunnor” gjorda av lera, halm och tunna bambukäppar. Vi ser en sådan tunna vid sidan om Pabrita (en av skolans elever), som vi besökte i hemmet inte långt från skolan. Tunnan rymmer drygt en kubikmeter ris och är under lagringstiden skyddat fukt, ohyra, fåglar och skadedjur.
Hemma hos Pabrita har man tunnan uppe på taket där den exponeras i solen, med extra regnskydd i form av en plastpresenning.
Nepal producerar en hel del elström från vattenkraftverk men allt tunnare glaciärer på bergskedjan Himalaya resulterar i låga vattenstånd i floderna. Indien köper elström av Nepal och det är kanske den exporten som gör att strömbortfallet för konsumenterna är så stort som 11 timmar varje dag. Bortfallet kan inträffa närsomhelst under dygnet och därför har skolan ett eget dieseldrivet elverk.
Detta elverk är väl inte det mest miljövänliga alternativet. På bilden syns att det läcker ut olja på betongplattan men det kommer senare att åtgärdas. Dieselolja är särskilt skadligt för grundvatten. Elverket saknar partikelfilter och är väldigt bullrigt, vilket märks tydligt i norra sidans lektionssalar. Dagen efter flyttade vi elverket till västra väggsidan och bullret reducerades avsevärt.
Vi sammanträffar i Nepal med en internationell expert på solceller för elproduktion. Enligt honom så skulle man med seriekopplade solceller i kombination med dagens nyutvecklade batterier kunna producera elström för åtminstone kylskåp, fläktar och belysning. Svårare är att dessutom förse symaskinerna med elström från solceller. Detta är egentligen det mest angelägna men då krävs betydligt större investering men detta får bli en sak att analysera och utvärdera. Kanske vi kan hitta någon svensk sponsor för en sådan utveckling?
Det finns ett TV-rum med DVD/Videospelare. Den här kvällen visar Sonam filmen ”2012″, en animerad film om framtiden men kvällen innan tittade vi på en så kallad Bollywood-film från Indien. Dessa filmer är väldigt populära bland eleverna. Någon annan kväll såg vi en komisk nepalesisk TV-serie som framkallade hjärtliga skratt hos eleverna.
Men helt plötsligt försvinner elströmmen. Frågan blir: Skall vi starta dieselelverket? Svaret blir ofta: ”Nej, vi behöver dieseln till symaskinerna imorgon.” Den här kvällen går vi istället och lägger oss och tänder ett stearinljus för att ställa iordning på rummen innan det blir läggdags. Klockan är åtta på kvällen!
Sömnen är god och klockan sju hör vi gong-gongen. Det är frukostdags, näsan är täppt då det bara är 15 grader på natten och lakanen blir fuktiga av nattens dagg som tränger in genom fönsterluckorna. Vi sätter oss vid frukostbordet utomhus för att fånga lite värme från solen men det är mycket svaga solstrålar som träffar oss. Någon berättar att de knappt sett solen sedan slutet av november månad. Det är ständig dimma eller dis under åtminstone morgnar och förmiddagar.
Vi får besök av en elev som just nu är lite krasslig och därför är sjukskriven. Hon kommer med sin dotter för att träffa Anette. Dottern har sponsor i Sverige och Anette har något att lämna över till henne.
Dottern Bawana är först väldigt reserverad, men sen hon fått några ballonger blir det annorlunda. Vi leker med henne. ballongerna får fungera både som fotbollar och volleybollar. Efter ett tag dansar hon för oss. Hon har en underbar rytm i sin dans.
”Bawana gillar att dansa, men det gör många nepaleser, säger,” mamma Basanti.
Så kallas eleverna till morgonuppställningen med gymnastik, sång och yoga. Därefter följer Bosse med till lektionen i engelska. Sonam har fått både läroböcker och färgglada pedagogiska pekbilder av oss. Bosse kan kommunicera med eleverna genom att peka på bilderna och använda kroppsspråk. Dialogen är spännande att uppleva.
Sonam växlar från det ena klassrummet till det andra. Under tiden har de lärarlösa eleverna självstudier. Bosse tar initiativ och undervisar i klassrummet där nybörjarna finns (de började i slutet av oktober). Eleverna är väldigt studieinriktade, skriver, läser högt, försöker föra dialog på engelska samt skriver ner några meningar på en av de datorer som finns i klassrummet.
I sysalen är det full aktivitet. Några ritar mönster och klipper ut tygstyckena som skall bli ett plagg senare. Eleverna gillar att sitta på golvet även om det finns ett bra tillskärningsbord, som här till höger.
Andra har satt sig antingen vid någon av de 19 japanska industrisymaskinerna eller någon av de 5 mekaniska maskinerna tillverkade i Kina.
Anette lämnar över mönster på kuddöverdrag och nåldynor som vi tänkt att eleverna kunde träna på att sy. Sedan skall Anette försöka sälja dem vid tjejträffar och Lions-möten i Husqvarna och Jönköping.
Elevernas ögon lyser lite extra med anledning av detta. Det innebär nya uppgifter och nya mönster. De fängslas särskilt av nåldynorna som ser komplicerade ut. Även kockassistenten (m.m.), Dendi, gillar nåldynorna och frågar om han får prova att göra en sådan. Anette tycker det är en bra idé. Han visar stora talanger då han tillverkar en miniatyrmodell av de lite större förebilderna av nåldynor. Anette blir förvånad av att man inte använder knappnålar för att hålla ihop tygstyckena inför sömnaden. De gör detta ”på frihand”, men det fungerar kanske så också? Nåväl det återstår att se.
När tygbitarna är färdigklippta så rullas de ihop och runt rullen knyter man ett tunt band från något av överskottsbitarna.
Visst ser det fint ut när de färgrika tygrullarna ligger intill varandra och väntar på att bli hämtade till någon av symaskinerna?
Shanta förser sig med en av rullarna och går till sin symaskin. Tygstyckena rullas ut, pressarfoten lyfts upp, sänks mot tyget och sedan trampar hon på pedalen. Hon lyckas sy ihop tygstyckena utan att de glider ifrån varandra. Åtminstone tycks det vara så. Kanske vi gör något onödigt i Sverige? Eller är det brist på knappnålar? Eller rent av tidsbrist?
Nästa dag vill Ongchhu visa var han gör sina inköp och hur detta sker. De saknar ju motorfordon så därför blir det promenad eller cykeltur att välja på. Vi väljer cykel då det väntar en tur på nästan 20 km. Huvudmålet är en sjö där man då och då köper fisk. Det är lördag och eleverna är lediga så engelskläraren Sonam följer med oss. Vi cyklar på små grusvägar ute på landsbygden. Ändå är trafiken livlig. Vi möter fotgängare, cyklister, mopedister och någon traktor. Men vi mötte nog inte en enda personbil? Första anhalten bli en liten lokal bymarknad där Bosse köper hel svartpeppar. I övrigt blir det ”se men inte köpa”.
Turen fortsätter genom ytterligare några enkla bondbyar. Anette stannar till vid en gård där vi skall överlämna fadder-pengar till en ung student. Ett par minuter senare kommer han hem, stolt och glad då han ser Anette. Killen pratar utmärkt engelska och tycks vara familjens stolthet. Vi fortsätter och ser många vattenbufflar, kor och många getter. De rör sig makligt så vi får försöktigt kryssa mellan dem. Några bönder är sysselsatta med att tröska ris. Det sker fortfarande enligt tusenåriga rutiner som är miljövänliga då de utförs manuellt. Här ute på landsbygden kommer allt till nytta, även bajset som blandas med hackade halstrån och sedan får torka i solen, formade som bricketter. Anblicken av våra bleka ansikten får många människor att stanna till och titta på oss där vi kommer på pojkcyklar (ramarna är inte större). Vad som förvånar oss är att det luktar gott där ute på landsbygden, trots ”kobälddor” både här och där.
Vi ser många som kommer med enorma vedlaster. En del bär veden på huvudet, andra har veden instucken i cykelramen. Vi får veta att det är cirka 15 km till djungeln. Där får varje medborgare hämta ved en gång per vecka mot en avgift på 5 rupies (50 öre). Det är naturligtvis mycket slitsamt och vanligtvis ett kvinnogöra. Här behövs inga gym och motionsslingor. Vi ser åtminstone inte röken av ett enda!
Vi kommer fram till en kanal som leder in vatten i en konstgjord sjö. Här kan man också fiska mot fiskekort. Sjön betyder mycket för möjligheten att konstbevattna risfälten där man kan ta upp till tre skördar årligen.
Snart är vi tillbaka i byn Odari där vi skall köpa fröer till skolans grönsaksland. Det blir brytbönor, majs, mangold etcetera. ”Svinamållor” hittar man inte här på marknaden men de används flitigt som sallad av fattiga människor som saknar egen trädgård. Vi avslutar med en god cappuccino och vardera två piroger vilket kostar under tre kronor per person. Det är väl ett bra mått på kostnadsläget här i Odari. Men så är månadslönen mellan 800-1500 rupies per månad för ett ordinarie jobb. Tillfälliga jobb ger sämre betalt!
Vi cyklar hem och klockan är snart 16:00. På skolan väntar elverna på att gå ut på tipspromenad med oss men vi ser också att Sonam hjälper några tjejer med läxan denna lediga lördagseftermiddag. Visst är det ambitiöst!
Bosse har med hjälp av Sonam utformat 10 frågor till tipspromenaden. Något liknande har man inte upplevt här så frågorna inför promenaden är många. Vi vandrar i ett lämmeltåg ut genom grindarna och följer en liten grusväg där frågorna efter hand läses upp av Sonam. Flickorna hjälper gärna varandra så att svaren blir korrekta. Ingen tycks vilja hålla kunskaper för sig själva utan delar frikostigt med sig av svaren.
Vi passar också på att titta på risodlingar, ett litet hindu-tempel och möter många fina traktorer. Ongchhu berättar att de främst används för att frakta stenar från flodbottnarna. Av stenarna byggs husgrunderna. Det byggs många nya hus i området. Det är främst nyinflyttade som skaffat en liten bit mark där de bygger sitt hem, skaffar en liten shop, ett café eller något annat näringsställe. Det sjuder av nybyggaranda och befolkningen är väldigt ung.
Vi blir inbjudna till byn Odari där Bosse har sin fadderflicka. Hennes storasyster tillagar dalbat ”lyx” med goda kycklingdelar. Tillagningen sker i en gryta på hörnspisen. Vi åt en jättegod måltid och njöt av sällskapet runt omkring oss, ett tjugotal grannar.
När vi lämnade skolan rann många tårar utmed både våra och elevernas kinder. En lokal buss körde oss till Kathmandu där vi träffade skolans styrelse. Vi redovisade våra intryck och de sina. Efter mötet bjöd styrelsen oss till ett stort tält där vi satte oss på golvmattor och serverades dalbat och vin. Nationella dansgrupper bjöd på traditionell dansuppvisning. Anette stannade kvar ytterligare en vecka för att undersöka jobbmöjligheterna i Kathmandu samt dokumentation. Bosse startade sin 38-timmars-resa hem till snöstormarnas Skåne. En vecka senare lyckades Anette resa hem på knappa 16 timmar, utan förseningar.
En oförglömlig resa var till ända för oss båda. Om inte denna reseberättelse är tillräcklig så delar vi gärna med oss av vad vi upplevt men som inte är redovisat.
